Silver Linings Playbook
Har ni någon gång klivit ut ur en biosalong och haft den där känslan av tomhet, men samtidigt lycka, kärlek och värme? Den där feelingen man ibland kan få efter att ha sett en fantastisk film? Så känner jag nu. Exakt så. Efter jag sett silver linings playbook. Vilken gripande film, ärligt talat. Jag har alltid varit den känsliga typen, hon som alltid gråter till filmer. Sorgliga som lyckliga. Alltid ska jag lyckas klämma fram en tår eller två. Och på nått sätt har jag alltid haft förmågan att sätta mig in i filmerna jag ser. Jag tar dom till mig. Det är såklart på gott och ont då man hur mycket man än vill, inte kan slänga sig in i bioduken eller tv:skärmen och ändra något som man tycker är fel, eller säga något som man vill ha sagt. Det är det negativa. Det positiva är, med risk för att låta lite väl djup nu, att det ger en ett slags perspektiv på livet. Man lär sig av andras misstag och man kan känna sig lycklig på någon annans bekostnad. Lycklig var exakt vad jag var när jag klev ut från dörrarna på biosalongen idag. Lycklig blandat med tom. Skulle lätt kunna se den 100 gånger om. Så bra var den!