Kan faktiskt ångra att jag lämnade san francisco. Att jag gav upp min dröm och bara drog. Satte mig på ett plan hem och lämnade något av det största jag gjort bakom mig. Det fanns andra utvägar, det vet jag idag, och visste även då - jag kunde gått i rematch och stannat kvar. Kvar i landet som toppar listan av mina absoluta favoritländer i världen. Men på samma sätt som det känns förjävligt att jag åkte så känns det som det absolut klokaste val jag gjort. Antar att det här med SF är någonting som alltid kommer att bekymra mig. Kommer nog alltid att undra hur det hade vart om jag hade stannat hela mitt au pairår. Men hur jag än hade gjort så skulle det inte vart helt bra. Inte exakt så som jag hade hoppats. Tror jag glömmer bort hur jobbigt jag tyckte det va att bo på jobbet, att leva med egentligen helt främmande människor, i en till viss del främmande stad. Jag plågar mig själv lite för mycket genom att tänka allt för gott om den här au pairresan. Jag är tacksam, så in i helvete tacksam att jag fick säga hej då till min morfar, säga att jag älskar honom och få nått slags lugn i att han faktiskt slipper lida nu. Och det vet jag med övertygelse att jag inte hade fått gjort om jag hade valt att stanna kvar i USA. Jag hade aldrig kunnat leva med det. Hade aldrig kunnat förlåta mig själv. Så mycket som min morfar betydde för mig är nog helt oförsteligt för dom som aldrig såg oss tillsammans. DÄRFÖR var mitt val helt rätt. Det känns rätt hela vägen in i hjärtat. Men det tar inte bort min saknad efter USA och San Francisco. På 6 månader blev det mitt andra hem. Känns nästan som att jag hör hemma där mer än i Sverige ibland. Vilket är rätt sjukt. Jag blev förälskad i en stad jag bodde i i ett halvår, och känner inte samma tillhörighet till det land där jag växte upp och har bott i i 20 år. Minns hur min mamma sa att "Nella kommer stanna i USA" och för ett tag så trodde jag stenhårt på det jag med. Var helt säker på att USA var rätt land för mig. Jag sa redan samma dag som jag satte mig på planet till USA i januari förra året, att mig ser ni inte igen på två år - jag ska stanna kvar så länge jag bara kan. För det var just 2 år som man fick stanna på sitt visum. Man kunde förlänga efter ett år om man ville - vilket jag var helt bombsäker på att jag skulle göra. Tror att mina förhoppningar var lite för stora. Tänkte för gott om hela grejen... så jag blev besviken. Det va fan långt ifrån lätt alla gånger. Att jobba nästan 50 timmar i veckan för typ 4 dollar är helt absurt egentligen. Att vakna en morgon och bli näst intill utskälld för att man äter "fel" müsli - det är en mardröm. Kände mig helt ärligt som en fånge i något som jag var tvungen att kalla mitt hem. Fyfan. Jag lovade mig själv så jävla många gånger att jag aldrig skulle utsätta mig för en sån situation igen. Jag levde för min fritid. Jag gjorde verkligen det. Och för barnen, Ryan var min lilla ögonsten - och shit vad jag saknar honom. Julia, som var 1,5 när jag kom fick jag se utvecklas varje dag - helt sjukt. Men resten, allt runt omkring, funkade inte. Är dock jävligt glad att jag hann se och uppleva så mycket som jag faktiskt gjort. Lärde mig stå på egna ben om det så bara var för det halvåret jag va där - nu har alla tvättegenskaper och matkunskaper helt försvunnit. Det enda jag har kvar i lärdom från den här resan är jävligt mycket erfarenheter och engelskan - och såklart alla mina minnen och vänner. Evigt tacksam änså för att jag vågade mig ut för att testa mina vingar. Jag körde verkligen på det som kändes rätt. Beundrar faktiskt mig själv för det, får ärligt säga det. Vet att det inte är korrekt att berömma sig själv i lilla landet lagom - men vafan, är ju nästan halvamerikan nu så kan ju få vara ett undantag.

 

Det som gör mig mest ledsen är alla de saker jag missade. Alla minnen jag hade kunnat få på de resterande 6 månaderna. Och att USA som land, på papperet är exakt allt jag vill ha. Det är exakt allt det som jag faktiskt ÄR. Trivs så fruktansvärt bra i USA. Känner mig som fisken i vattnet. Helt ärligt. Cali är fan som handen i handsken för mig, åh vad jag kan sakna att glida runt i shorts i flera plusgrader när det är snö hemma i sverige, saknar alla trevliga männiksor, saknar stämningen, saknar miljön och omgivningen, att ha nära till alla sköna städer i USA, bara kuna packa väskan och dra till Miami eller New York på 6 timmar, eller att ta flyget från SF till LA på inte ens 60 minuter - saknar allt! exakt allt som har med USA att göra. Drömmen skulle ju vara att få flytta dit nån dag, och få kalla Cali för sitt hem igen.