Kan faktiskt ångra att jag lämnade san francisco. Att jag gav upp min dröm och bara drog. Satte mig på ett plan hem och lämnade något av det största jag gjort bakom mig. Det fanns andra utvägar, det vet jag idag, och visste även då - jag kunde gått i rematch och stannat kvar. Kvar i landet som toppar listan av mina absoluta favoritländer i världen. Men på samma sätt som det känns förjävligt att jag åkte så känns det som det absolut klokaste val jag gjort. Antar att det här med SF är någonting som alltid kommer att bekymra mig. Kommer nog alltid att undra hur det hade vart om jag hade stannat hela mitt au pairår. Men hur jag än hade gjort så skulle det inte vart helt bra. Inte exakt så som jag hade hoppats. Tror jag glömmer bort hur jobbigt jag tyckte det va att bo på jobbet, att leva med egentligen helt främmande människor, i en till viss del främmande stad. Jag plågar mig själv lite för mycket genom att tänka allt för gott om den här au pairresan. Jag är tacksam, så in i helvete tacksam att jag fick säga hej då till min morfar, säga att jag älskar honom och få nått slags lugn i att han faktiskt slipper lida nu. Och det vet jag med övertygelse att jag inte hade fått gjort om jag hade valt att stanna kvar i USA. Jag hade aldrig kunnat leva med det. Hade aldrig kunnat förlåta mig själv. Så mycket som min morfar betydde för mig är nog helt oförsteligt för dom som aldrig såg oss tillsammans. DÄRFÖR var mitt val helt rätt. Det känns rätt hela vägen in i hjärtat. Men det tar inte bort min saknad efter USA och San Francisco. På 6 månader blev det mitt andra hem. Känns nästan som att jag hör hemma där mer än i Sverige ibland. Vilket är rätt sjukt. Jag blev förälskad i en stad jag bodde i i ett halvår, och känner inte samma tillhörighet till det land där jag växte upp och har bott i i 20 år. Minns hur min mamma sa att "Nella kommer stanna i USA" och för ett tag så trodde jag stenhårt på det jag med. Var helt säker på att USA var rätt land för mig. Jag sa redan samma dag som jag satte mig på planet till USA i januari förra året, att mig ser ni inte igen på två år - jag ska stanna kvar så länge jag bara kan. För det var just 2 år som man fick stanna på sitt visum. Man kunde förlänga efter ett år om man ville - vilket jag var helt bombsäker på att jag skulle göra. Tror att mina förhoppningar var lite för stora. Tänkte för gott om hela grejen... så jag blev besviken. Det va fan långt ifrån lätt alla gånger. Att jobba nästan 50 timmar i veckan för typ 4 dollar är helt absurt egentligen. Att vakna en morgon och bli näst intill utskälld för att man äter "fel" müsli - det är en mardröm. Kände mig helt ärligt som en fånge i något som jag var tvungen att kalla mitt hem. Fyfan. Jag lovade mig själv så jävla många gånger att jag aldrig skulle utsätta mig för en sån situation igen. Jag levde för min fritid. Jag gjorde verkligen det. Och för barnen, Ryan var min lilla ögonsten - och shit vad jag saknar honom. Julia, som var 1,5 när jag kom fick jag se utvecklas varje dag - helt sjukt. Men resten, allt runt omkring, funkade inte. Är dock jävligt glad att jag hann se och uppleva så mycket som jag faktiskt gjort. Lärde mig stå på egna ben om det så bara var för det halvåret jag va där - nu har alla tvättegenskaper och matkunskaper helt försvunnit. Det enda jag har kvar i lärdom från den här resan är jävligt mycket erfarenheter och engelskan - och såklart alla mina minnen och vänner. Evigt tacksam änså för att jag vågade mig ut för att testa mina vingar. Jag körde verkligen på det som kändes rätt. Beundrar faktiskt mig själv för det, får ärligt säga det. Vet att det inte är korrekt att berömma sig själv i lilla landet lagom - men vafan, är ju nästan halvamerikan nu så kan ju få vara ett undantag.

 

Det som gör mig mest ledsen är alla de saker jag missade. Alla minnen jag hade kunnat få på de resterande 6 månaderna. Och att USA som land, på papperet är exakt allt jag vill ha. Det är exakt allt det som jag faktiskt ÄR. Trivs så fruktansvärt bra i USA. Känner mig som fisken i vattnet. Helt ärligt. Cali är fan som handen i handsken för mig, åh vad jag kan sakna att glida runt i shorts i flera plusgrader när det är snö hemma i sverige, saknar alla trevliga männiksor, saknar stämningen, saknar miljön och omgivningen, att ha nära till alla sköna städer i USA, bara kuna packa väskan och dra till Miami eller New York på 6 timmar, eller att ta flyget från SF till LA på inte ens 60 minuter - saknar allt! exakt allt som har med USA att göra. Drömmen skulle ju vara att få flytta dit nån dag, och få kalla Cali för sitt hem igen. 

Tornados är ju inte heeeeelt ovanliga här i Texas som jag har förstått det, och det är faktiskt så att det för bara några dagar sen dog 6 personer i en tornado 20 minuter från där jag är just nu. Många människor saknas fortfarande efter den tornadon dessutom, så det är ju inte en helt kaxig tjej som sitter här i sängen just nu, då jag precis fick höra att det är tornadovarningar i vårat område. Lite lätt vettskrämd. Jag fick precis en rundvisning i huset så nu vet jag vart jag ska gömma mig ifall en tornado kommer, vad jag ska göra osv. FULLKOMLIGT FREAKING OUT. Så jävla läskigt. Alltså, things are getting pretty serious känner jag. Dom har små rum lite överallt i hela huset, långt från dörrar och fönster, där det är meningen att man ska gömma sig om det kommer en tornado. Badkaret i mitt rum var tydligen en rätt säker plats också - "släng massa täcken, filtar och madrasser över dig om du ligger i badkaret bara, annars kan man dö av att saker faller ner på dig" - "ehm.... jaha.... men hur ska jag hinna få bort madrassen" tänker jag i samma sekund. Tro mig, jag har redan gjort upp en plan för hur detta ska gå till - jag har redan en vattenflaska vid nattuksbordet som står redo i fall att en sån där läskig jävel skulle komma oinbjudet. Har även tänkt ut att jag ska springa till rummet i vardagsrummet, för att undvika att dö av en duschdrapperistång - tar ju det säkra före det osäkra liksom. Så slipper jag bry mig om madrasser dessutom. Bra. Nu känns det pretty safe.

Det var inte igår... sorry for that! får ursäkta mig med att jag varit på semester och haft för mig annat helt enkelt. Den 25e var iallafall dagen då jag satte mig på planet mot Miami, staden som enligt min mening har allt. Sov inte mycket den natten då det var första gången jag skulle flyga helt på egen hand, + att jag inte ville försova mig eftersom jag skulle åka hemifrån redan vid 9. Dessutom stod väskan opackad tills 11 kvällen innan så packhysteri rådde i min hjärna i princip hela natten, tragiskt och väldigt oskönt. Tog mig iallafall till flygplatsen med hjälp av buss, klev av på rätt stop, tog mig igenom säkerhetskontrollen utan några som helst problem och unnade mig sen en froyo från pinkberry. Skypeade med familjen och kände mest ett väldigt härligt lyckorus. Tog mig som sagt ca 6 timmar från SFO till Miami international airport, men eftersom Carros plan landade lite mer än 3 timmar efter blev det bara att vänta. Sen, mina vänner, dök ett ansikte jag kände igen upp, och hjärtat slog i 190 av glädje och lättnad. Vi hoppade då in i en taxi raka vägen mot vårat hotell, eller inte, snubben drar "tar inte kort tjejer" samma stund som vi ska betala.. "eh nähä, det säger du nu" tänkte jag jävligt illsket och kollade på Carro och fick samma blick från henne. Jävligt tröttsamt faktiskt. Hade dessutom lite probs med automaterna så atteeeeeeee ah, tog väll bara 20 min innan vi fick ut våra pengar så vi slutligen kunde betala den inte allt för glada taxisnubben. Kom iallafall in på vårat rum och ville i princip spy rätt ut, vilken snuskburk vi hade hamnat i. Låg svarta långa hårstrån i sängen, heltäckningsmattan var fläckig och kladdig, väggarna var i en rätt obehaglig färg och det var lika trångt som i en garderob. Känner ju folk som har walk in closets större än det rummet. Men no biggie, spenderade inte speciellt många timmar i det rummet. Nu känner jag att tålamodet att skriva välformulerat och detaljerat inte räcker till riktigt så nu kör vi på i lite tempo. Första dagen spenderades på stranden, "bränner mig aldrig" skulle jag nog inte sagt eftersom det var något jag fick äta upp under resten av de 4 dagarna vi hade kvar. Var rätt röd på kvällen där så att säga. Dag två då... minns ärligt talat inte. Blandar ihop dagarna. Men jag vet att vi åkte världens största limmo helt själva, och att vi åkte Jet ski under klarblå himmel, på ett turkost och väldigt klart vatten, då kände jag verkligen mig levande. Car en rätt fin view av Miami beach man fick där ute från vattnet. Det blev även mycket promenader längst miamis gator, ett besök till Miami Ink och DASH store. Miami Ink var ju helt klart en av resans höjdpunkter, och roligt nog kan jag nu skryta med att jag har en tatuering där ifrån. Yes, en liten g-klav sitter nu på sidan av min handled och jag kunde inte varit nöjdare. Thaien besöktes dessutom varje kväll, förutom den sista förstås. Den sista kvällen slevades det nämligen in lite italienskt, och efter det gick vi direkt på middag nummero dos, och det var tillsammans med ingen mindre än Huge Hefner och hans sällskap. No biggie. Pratade lite extra med en av dom, och det visade sig att han var skådespelare/stuntman och var vän med Channing Tatum, och sen ska han tydligen spela in en film tillsammans med Justin Bieber i sommar också...... Och någonstans där började jag fatta att jag hade rätt lite att impa med i jämförelse. Petronella Gillgren blev en aning starstrucked där. Vi två träffades även senare under kvällen och surrade lite om livet. Sen gick vi och åt pizza och pratade lite mer. Vi satt och pratade tills jag var tvungen att bokstavligt talat slita mig från samtalet för att packa väskan och få åtminstone 30 minuters sömn innan resan hem började. Klockan 5.30 AM satt vi i taxin på väg till Miamis flygplats igen. Ganska ångestladdat var det eftersom jag gärna stannat iallafall en dag till. Var jobbigt att säga hej då till Carro eftersom jag vet att det är ett braaaaaaa tag tills vi ses igen. Hon hann bara vända ryggen innan jag började sakna henne. Flyget hem sög. Första flyget gick bra, satt och kollade på Silver Linings Playbook och sov den resterande tiden. Men från LA till SF var det katastrof. Mobilen började dö, var trött utav bara den, och tanten bredvid mig var lite för pratglad tyckte jag. Det gick till och med så långt att hon pokeade mig lite lätt på armen för att få prata. Detta plan var även försenat ett par timmar, och det uppskattades ju inte av Mrs. Snackis, så det blev mycket klagande under den timmen. Rätt kul att mellanlanda i LA dock, alltid drömt om LAX, vet inte varför. Och visst rycker det lite i mungiporna när man tänker på att jag och Jennifer kommer att komma tillbaka till LA i slutet på Juni (vi har nämligen bokat resa dit, men mer om det kommer senare) lyckoruuuuuuus.

 

Måste iallafall tacka Carolina för den här resan och dom där dagarna är verkligen några jag kommer minnas resten av mitt liv. Låter väldigt väldigt klyschigt men det är så sant som det är sagt! och nu kommer rena rama bildbomben!

Tills jag får träffa världens bästa Carro. Tills vi tillsammans ska leva livet. Tills vi ska njuta av värme. Tills strand och hav. Till röda plastmuggar och mängder med folk. Tills spring break i Miami.

Och för att längta ännu mer ska jag idag se just spring breakers! Ska se den tillsammans med svenskarna, ska bli jäkligt kul att se den eftersom jag väntat och längtat lääänge. Men den som väntar på nått gott väntar aldrig för länge sägs det ju!

Under denna helgen som var befann jag mig på en plats som jag här med döper till Heaven on earth. Utan att tveka kan jag säga att det kändes som om jag dött och hamnat i himmelen. Kan låta som en överdrift, att jag sitter här och vräker ur mig lovord om en stad som på kartan ser huuuuur boooooring ut som helst - skog, skog, och återigen skog - "som om man inte har tillräckligt med skog hemma i Sverige" tänkte jag till och med själv till en början. Men det här stället var breath taking, skogen var inte bara skog, det var verkligen som taget ur twilight-filmerna, med dom höööööööga träden, mossa på stammarna och solsken som sken igenom trädkronorna flera meter upp i luften. Jag kände mig så liten när jag såg naturen runt omkring mig. Jag såg berg högre än new yorks skyskrapor, och vattenfall som fick mig att tänka "drömmer jag". Nu förstår jag varför min älskade (och höööögst saknade) pappa alltid har velat besöka denna magiska plats. Och det är med nöje som jag, någon gång i livet, tar med honom dit!

 

Mitt i skogen, mil från närmaste stad, mitt bland vattenfall och björnar ligger, jag tror bestämt jag vägar säga, världens mysigaste hotell. Inrett i riktig indian-anda. Med dom där typiska stora öppna spisarna, skinnfåtöljer, drömfånfare, stenväggarna, stora stora fönster med utsikt som får en att tappa andan och mattor i nyanserna rött och grönt. Wow, känslan när man klev innanför dörrarna var bara helt madness.

 

På väg hem passade vi även på att äta middag inne på Kaliforniens äldsta pub. Det hängde pengar i taket, bara det sätter ju ribban rätt högt kan jag tycka. Galet grymt. Ni fattar ju, living the american dream!

Här kommer en vad jag kallar bildbomb från när jag var i London med massa fina människor från engelska c! det var ett par extremt roliga dagar vi spenderade tillsammans i England. Lärde känna nya människor som jag gått i samma skola som i 3 år. Människor jag aldrig tidgare pratat med, och så sa det, som man brukar säga - KLICK! och helt plötsligt undrade man varför man inte umgåtts mer med dom här fantastiska människorna under gymnasietiden. Det var iallafall en resa fylld med roligheter, åh vad jag saknar den här resan!

Packning hit och packning dit. Blir galen. Jag är verkligen helt lost. Det sorgliga är att det har varit 14 grader i New York den här veckan. Men när jag kommer dit den 21a ska det snöa och bli minusgrader. Doesn't make sense.

Jag åker ju först till New York och är där i 4 dagar, sen åker jag vidare till min familj i SF. Men problemet är att jag måste packa allt jag ska ha till New York i mitt handbagage, alltså, det kommer inte gå. Aja, ville bara skriva av mig! Tack och hej!