Älskar kläder. Älskar väskor. Älskar skor. Älskar allt som har med shopping att göra. Ett väldigt dyrt intresse, och speciellt eftersom väskor och skor gärna kan gå på en förmögenhet så "annars är det ingen investering" och "onödigt att köpa något billigt som bara kommer att gå sönder" är mina argument för det. True true dock. Har alltid velat ha céline-väskan i svart, men nu har jag fått upp ögonen för en lite mer klassisk väska, för betydligt billigare pris, en mulberry. Stilren, tote-bag i antingen svart eller brunt skinn - ja tack!

 

När jag åkte från Sverige den 21a januari i år så hade jag en dröm om att se och uppleva USA. Ville känna på hur det var att leva i USA på riktigt och inte bara åka hit som turist. Då tänkte jag mig ett år, vilket det inte kommer att bli nu, men trots att jag bara varit här i 5 månader så har jag hunnit med mer än vad jag hade hoppats på när jag kom. Jag startade i New York, på au pairernas training school. Åkte sedan till San Francisco där jag skulle bo, besökte Miami under spring break och såg en av världens finaste nationalparker i Yosemite. Åkte till Texas och upplevde kulturen där, och nu i veckan åker jag till LA. Det är 6 olika städer, 3 olika stater. Jag känner att jag inte kan vara mer än nöjd med den här resan. För trots allt så har jag fått allt det där som jag drömde om när jag kom hit. Jag har fått se så mycket av det här landet, har fått prova på så mycket, jag har varit med och upplevt en äkta amerikansk valentines och easter, så listan kan göras lång. Men främst av allt så är jag glad för alla människor jag träffat, dom på au pairskolan och dom här i San Francisco. Jennifer är en männsika som jag aldrig kommer släppa ifrån mig nu till exempel, vi har verkligen funnit varandra. Jag kan inte sluta chockeras av hur två människor från samma land, som är så pass lika varandra, både till sättet och till utseendet, kan träffas på andra sidan jordklotet. DET hade jag aldrig vågat drömma om när jag kom hit, att jag skulle träffa en vän för livet.

 

Nu kommer jag såklart blicka framåt, så som jag alltid gör - kan aldrig riktigt leva i nuet, utan vill alltid ha något framför mig att se fram emot. Så, om allt går precis så som jag vill att det ska så åker jag till Australien i höst och hälsar på världens bästa Ida som flyttar dit snart. Sen har jag på senare tid varit väldigt inställd på London, så en tripp dit blir det garanterat - för att plugga eller jobba, eller bara turista - ska iallafall dit!

 

Jag vet inte hur många timmar jag ägnat åt att stå framför spegeln och klagat över min kropp, över saker jag är missnöjd med, saker som jag vill förbättra med mitt utseende, och tänkt "nej, du måste ut och löpa lite oftare hör du" jag tror jag talar för nästan alla när jag säger så. Jag tror vi alla någon gång har klagat eller iallafall tänkt att vi skulle vilja ändra på någonting rent utseendemässigt. Det, DET är så fruktansvärt lätt för oss - att klaga och se brister med oss själva - men när det kommer till det som vi alltid har tagit för givet så blir det genast mycket svårare - varför tittar jag aldrig mig själv i spegeln och glädjs åt att jag lever, att jag är frisk, att jag kan gå - jag har trots allt väldigt mycket att vara lycklig över.

 

Jag fick bara en sån där känsla i kroppen ni vet, när man får en uppenbarelse, att jag ska leva lyckligt, och vara lycklig för att jag lever - det kanske låter som att jag ramlat och slagit mig och på sätt och vis kan man väll säga att jag har det. Ramlade precis och slog huvudet i verkligheten. För det viktigaste av allt är faktiskt att vara lycklig över det man har, uppskattar man inte det så borde man plocka upp sig själv och faktiskt tänka efter. Tänka på att inspireras av människor som faktiskt har en historia att dela med sig av, människor som drömmer om att kunna gå, eller att kunna äta själv, eller till och med dom som drömmer om att överleva morgondagen. Det finns människor i tonåren, i min ålder, som lever med vetskapen att deras tid håller på att rinna ut på grund av sjukdom. Och i samma stund som dom önskar att dom hade några månader, kanske bara några dagar, kvar att leva, så står jag i spegeln och önskar att jag hade mer rumpa, smalare kropp och tjockare hår. Jag vet att självkänsla är något som alla människor jobbar på, och att tiden vi lever i inte direkt gör det lättare för oss - men istället för att, som jag alltid brukar göra, klaga över det man vill ändra, kan man ställa sig i spegeln varje morgon och rabbla upp minst tre saker man gillar hos sig själv. Tror helt ärligt att det hjälper både självkänslan och inställningen till livet. Så snälla ni, ta vara på livet! ta vara på varandra, och ta ingenting för givet!

Fyfan, nu måste jag bara få klaga lite. Vet att det här inte är rätt forum men jag har verkligen ingen aning om vart jag ska ta vägen, behöver bara få skriva av mig - för just nu är jag så fruktansvärt besviken och upprörd på mänskligheten. Det handlar såklart om Justin Bieber. Igår på Billboard music awards så vann han ett pris, The Milestone Award, och då kan man ju tycka att killen förtjänar det. En 19 åring med större framgång än dom andra två nominerade - Taylor Swift och Bruno Mars - tillsammans. Iallafall enligt min mening. En person som gett upp allt som har med normalt liv att göra för att göra musik, för att hjälpa och stötta andra att göra detsamma och för att ge både omvärlden och sin familj ett bättre liv. Det är DEN killen som publiken igår buade ut totalt när han kom upp på scen för att ta emot sitt award - jag har inte ens ord så besviken jag blir när jag får höra sånt. Och att Taylor efteråt svarar "Kan jag få svara på en annan fråga" på en fråga som en reporter ställde angående hur det kändes att Justin tog hem Milestone priset. Hur lågt kan man sjunka? jag bara undrar.

 

Här har vi en person som folk verkar tro är gjort av något annat än resten av världen, men sanningen är den att Justin är precis likadan som alla oss andra, fast med en talang utanv R A N G. Den som säger något annat borde fan skämmas. Det sjukaste av allt är faktiskt att det är vuxna människor som beter sig så vidrigt, jag menar, Taylor borde ha liiiiite mer känsla än så. Journalister skriver rent jävla bull shit i tidningarna om en tonåring som lever så strikt att han inte ens kan köpa en läsk utan att bli hackad på. Vad jag försöker säga är att han är en tonåring, en människa, precis som du och jag, som gör misstag, ge han some space snälla! Världen följer varje steg han tar, och han gör misstag, jag säger inget annat, det har han sagt själv, men för Guds skull - vem fan har inte gjort misstag? den ända skillnaden är att hans misstag, stora som små, får han sota för. Way more than you and me. Just sayin. Förstår ni hur det måste kännas då, när man anstränger sig varje jävla dag för att vara en bra förebild, en bra artist, en bra son, en bra bror till sina småsyskon och en stark människa - att få det här över sig? helt sanslöst. Ärligt talat.

 

Det är en musiktävling, det borde handla om musiken, inget annat. Här får han stå och försvara sig - fyfan säger jag bara.Här är Justins tal:

 

 

 

 

 

Såja. Då var man i Texas. Landade i Dallas igår kväll så har spenderat lite drygt ett dygn här nu. Rätt häftig plats det här, det är verkligen precis så som man tänkt sig - stort, varmt, mexikansk mat, cow boys, hästar och tjurar... och horn. Tänker på nått underligt vis på horn? kanske på grund av restaurangen texas longhorn i Stockholm? vet inte. Anyways, ska stanna här i 9 dagar till så jag kommer tillbaka till SF den 26 = jag har många dagar på mig att uppleva den här platsen i Texas (vet inte riktigt vart i Texas vi bor, men det är bara ett par minuter från Dallas men dom som bor här, på den här "platsen" blir typ arga om man säger Dallas så jag kommer kalla det för Platsen)

 

Jag kommer att jobba som vanligt på vardagarna men kommer förmodligen åka ut på lite äventyr med barnen och barnens mormor! vi pratade lite om att åka till en riktig cow boy farm och ett zoo här i närheten bland annat! så det ser jag sjukligt mycjet fram emot! ska bli så kul att få uppleva den här platsen på ett riktigt amerikanskt vis så att säga - inte så turistigt.

 

Jag vet att jag inte bloggat mycket på senaste, men har haft tankarna på annat håll - som det här med Texas till exempel. Har faktiskt inte gjort speciellt mycket mer än att jobba, prata på skype och sovit typ. Älskar dock mina skypesamtal och värderar dom skyhögt! har pratat så mycket jag bara kan med dom där hemma nu, min familj och mina äääääälskade vänner - alltså fyfan vad jag saknar dom - min trygghet och min bättre halva står dom för. Känner mig rätt lost utan dom, men tror därför att det är bra för mig att hitta mig själv (lät läbbigt djupt) och bara fokusera på mig ett tag. Men när jag kommer hem till sverige sen igen, åååååååååhhhhhh vad jag kommer skämma bort er med kärlek! ni ska få tonvis! <3

 

 

Under den här tiden på dygnet sitter jag alltid och tänker på sverige, typ "undrar vad som händer i stockholm nu" eller "undra vilka som är ute och festar tillsammans idag" - för nu är det liksom sent på kvällen i sverige, och då tänker jag lite extra på vad jag missar med tanke på att det är på kvällarna allt händer oftast. Iallafall på helgerna. Skulle bara vilja teleportera mig ibland. Som nu, pratade precis med Ida på skype och direkt när jag såg henne ligga där i sin säng så ville jag bara krypa ner brevid (hehe no homo) och snacka med henne hela natten och äta popcorn med dipp och dricka ett par kalla glas cider eller nått. Vill vakna upp på morgonen och veta att alla nära och kära är inom ett avstånd av bara ett par kilometer. Älskar att jag har Jennifer här, utan henne vet jag inte vad jag skulle gjort ärligt talat. Nej, vänner är verkligen guld. Älskar er!

Oj vad jag ogillar att blogga egentligen, och ändå så gör jag det? delar nästan dagligen med mig av mitt liv, mina tankar och mina känslor och även fast det är mycket av mitt privatliv som utelämnas så är det mycket ni får ta del av också. Vilket skrämmer mig nu när jag tänker på det. För, egentligen så vet jag ju inte vilka många av er är! nu låter det som att jag skulle tro att hela världen läser min blogg, och det tror jag verkligen inte. Men det är en tapper skala som läser min blogg varje dag, och jag tror knappast att alla dessa besökare är personer jag känner. Lite läskigt när man inte har en aning om vem som vet vad. Men, det jag ville komma till är att jag faktiskt bloggar mest för min egen vinning - för att jag vill minnas den här resan - och för att jag vill veta vad jag gjorde och hur jag upplevde det. Se det lite som en dagbok om ni vill, minus det allt för personliga. Visst är det skitkul även för min familj och mina vänner att följa mitt liv här borta eftersom vi inte ens i närheten av varje dag kan prata med varandra. Klart att dom vill veta vad som händer i mitt liv. Jag är på andra sidan jordklotet. Det är knäppt. Ibland undrar jag verkligen vilka det är som läser min blogg. Blir bara nyfiken.

 

 

Oj vad jag ogillar tanken av att Justin är i min hemstad Stockholm just i detta nu. Hatar att konserten han har imorgon är den som jag skulle gått på. Hatar att jag inte kan stå och hänga tillsammans med alla andra trogivna "belibers" utanför Grand och skrika så fort man ser en skymt av något som kan vara Justin. Jag sitter här och vill att tiden bokstavligt talat ska gå fortare så att han bara kan komma tillbaka till USA någon gång, gillar inte när min blivande är ute och flänger ;) hahaha. Är bara så ruggigt arg på dom som får gå på hans konsert i Stockholm, just för att jag vet att jag egentligen skulle varit där och trängts också. Blir lack när jag ser alla uppdateringar på facebook, och jag blir lack på dom som aldrig egentligen gillat honom men som går nutz nu bara för att han är i stockholm - JAAAA JAG ÄR AVUNDSJUK! JAG ERKÄNNER DET! SÅ JÄVLA AVIS ÄR JAG! och jag kan inte ens rå för det. Borde ju egentligen inte vara ett dugg avis med tanke på att jag kommer att få se Justin i Juni ändå, och i en av värlens mäktigaste arenor Staples center dessutom. Jag är så otroligt jävla överlycklig just för att jag och Jen lyckades fixa helt AMAZING biljetter i LA, det är liksom hans hometown. Så fett. I guess att jag bara vill se honom nu nu nu nu nu och inte vill vänta 63 dagar. Stay strong girl, din tid kommer. Nella, nu får du fan lugna ner dig. SKÄRP DIG. Lacka inte på oskyldiga små barn som having the time of their life just nu. Jag menar det, släpp det bara!!

 

.... så är det sånna här prylar jag ser i min lägenhet. Drömmer mig bort till detta just nu! hur fint? ljust och vitt och så det här ba baaaaaaam - snyggt! längtar lagom mycket tills tiden är inne för egen lägenhet. Satan, jag kommer gå bananas inne på lexington då! så mycket fint!

 

Bilder: Lexington

 

Hej hej! har varit dystra miner här inne på senaste, antar att det har mycket med ögonbrynen att göra, ytligt eller vad? hahaha. Sen har jag börjat få riktigt ont i ryggen, känner mig som en gammal kärring - men jag tror att jag bär alldeles för mycket (och på helt fel sätt) på Julia, och att det är det som resulterar i denna jäkla smärta. Men that's life.

 

Dagen har varit rätt lugn faktiskt, började med att jag var hemma med barnen på förmiddagen och åt minipizzor till lunch, så gott! sen efter deras nap så åkte vi till story time och lyssnade på sagor, inte alls intressant tyckte Ryan, han var mer intresserad av vad jag hade i min väska idag. Vanligtvis gillar han story time, men idag var det för mycket barn och lite för mycket som distraherade I think.

 

Anyways, hade LCC-möte idag också. Det är för dom som inte vet ett möte vi au pairer har en gång i månaden tillsammans med en LCC (en slags kontaktperson som vi har här i USA). På dessa möten träffas man och pratar med andra au pairer som bor i samma område som en själv, plus LCC:n, och man pratar om hur det går med jobbet, hur man trivs med allt, vad som kommer att hända i framtiden och mycket mycket mer. Man får verkligen en extra push. Men när jag pratade om att min familj kommer i maj och att jag åker till Texas direkt efter (har jag inte nämnt det? nää det ska jag iallafall, med min host mom och barnen) så var reaktionen bara gapande munnar. Både från de 4a au pairerna som satt runt om och min LCC. Dom som haft sin familj på besök har nämligen berättat hur tufft det är att se dom åka igen, och min LCC berättade även att många au pairer tycker att det är så jobbigt att många till och med vill åka hem. Och då sa någon det att, tänk vad tufft det kommer bli för dig att känna sån saknad efter din familj och att sedan åka iväg igen, och inte tillbaka till ditt "andra hem". Och jo, det blir säkert en tuff utmaning. Men det ska jag klara av, det har jag bestämt mig för. Och nu ser jag på det såhär istället - nu är jag förberedd på vad som komma skall!

 

 

Ibland är det svårt att sätta ord på sina känslor, framförallt när man inte vet exakt vad det är man känner. Det känns bara tomt just nu faktiskt. Tomt och ensamt. Känner jag mig otroligt ensam dom stunder som jag inte är med Jennifer, vilket är mestadels av tiden här. Jag träffar henne på helgerna och that's it. Det är väldigt jobbigt att tänka på augusti, för det är då Jennifer åker hem. Då har hon varit här i ett helt år. Shit, den tanken skrämmer mig lite faktiskt - för jag är en sån person som är beroende av att umgås med folk, prata med familj och vänner varje dag och av att veta vad som försiggår hemma i Stockholm. Och detta är någonting som jag får alldeles för lite av här, får det inte alls i samma utsträckning som jag vill. Skulle gärna haft kontakt med allihopa varje minut på dygnet. Allt blir så mycket svårare på grund av tidsskillnaden. 9 timmar mellan er och mig. Flera flera tusen mil ifrån varandra. Här sitter jag på andra sidan jordklotet, och där sitter ni, dom jag älskar mest av allt, hemma i sverige. Det ger en känsla av ensamhet och tomhet. Idag under mitt 5 timmar långa samtal med familjen kände jag bara att fasen vad jag längtar till 7e maj då dom kommer hit. Var bara väldigt väldigt glad och lättad över att få prata med dom idag och tiden bara flög förbi kändes det som. Men efteråt så försvann lite av lättnaden, lite av glädjen. För då slog det mig, att när dom åker efter endast 5 dagar här i San Francisco så är det 8 månader tills vi ses igen. HEMSK tanke. Men det här är förmodligen de känslor som hör till. Jag antar det. På Cultural Caremötet i stockholm sa dom att den 3-5 månaden var värst just för att man vet att det är lång tid kvar och att man känner att alla dagar ser likadana ut. Jag kände bara för att vara ärlig med mina känslor, tänker inte låtsas någonting. Au pairlivet är inte en dans på rosor, verkligen inte, men jag är glad att jag är här. Vill inte att ni ska tro något annat. Jag sitter inte här och säger att jag ska åka hem, jag säger bara att det är tufft. Och just idag har det kännts ännu tuffare.

 

Nu ska jag alldeles strax sätta mig i bilen och åka till frugan för att tanka lite närhet och få alla hennes kloka ord och råd. XOXO

 

Sitter och tänker på hur det kommer att kännas när man kommer hem till Sverige igen efter att detta år som au pair tagit slut. Nu vet jag att vissa tycker att man ska leva i nuet, carpe diem och allt det där, men om man bortser från det så kan det ju vara en bra idé att faktiskt ha någon slags plan för hur man vill göra när man väl kommer hem igen. Antar för det första att det kommer vara rätt omtumlande att komma tillbaka till ett ställe och en omgivning som man varit borta från så länge. Känner mig redan nu jäkligt efter faktiskt. Även fast man blir uppdaterad av vad som händer så är det ju inte samma sak som att faktiskt leva i det. Tror att man dessutom kommer att veta vilka ens riktiga vänner är, känner redan nu att vissa tagit mer plats i hjärtat medan andra försvunnit helt. Det är verkligen på gott och ont, men ärligt talat så känns det bra att få klarhet i vilka som verkligen är riktiga vänner. Något annat som är värt att tänkas på är ju hur man ska göra med jobb och plugg osv. jag har på senare tid insett att jag vill jobba med media av något slag, skulle vara svinkul att tillexempel få jobba med att fotografera/planera plåtningar till olika reklamkampanjer, men inom det yrket finns det ju rejält med konkurrens.. så vet inte. Listan på drömyrken kan dock göras lång, det gäller bara att bestämma sig och sen kämpa för det. Känner dock att jag har rätt bra koll på vad jag vill, och som dessutom är realistiska mina vänner! kan tänka mig att många som känner mig satt och tänkte "aha, nu vill hon bli popstar" men icke, här är vi seriösa minsann hahaha! sen kommer jag förmodligen att stanna kvar på SATS under tiden jag pluggar, för jag trivs så bra där trots allt! (vet inte om det hade att göra med jobbet och miljön i sig eller att jag hade både mamma där som instruktör och världens bästa Emelie som arbetskamrat). Sen har vi det där med boende, skulle ju vara fett att få köpa något eget innanför tullarna. Så då har vi något att sträva efter I guess. Och ja, sen ska jag bara umgås med nära och kära och njuta av dom ordentligt! det är egentligen först då jag kan börja bygga upp mitt riktiga liv känns det som. Varför blir mina kvällsinlägg alltid så djupa? låter ju som värsta virrbollen när jag skriver såhär...

 

På kvällarna tänker jag alltid lite extra mycket om väldigt mycket. Just nu är det allt från LA till lägenhet som snurrar i mitt huvud. Kan knappt fatta att jag åker till LA om två och en halv månad, för det känns på något sätt rätt overkligt. Los Angeles, hollywood, beverly hills, alla de platserna har man ju hört om sen man var liten, så för mig har LA alltid varit en dröm. Och när vi ändå talar om drömmar som ska bli verklighet så har vi ju Believe tour med Justin Bieber på schemat också, vilket kommer bli en väldigt svår hanterbar lycka när det väl gäller kan jag tänka mig, haha, skämt åsido, men lite tårar och lite skrik lär väl förmodligen dyka upp under konsertens gång I guess. Sen är det ju lite sjukt att tänka på tiden, för samma dag som vi sätter oss på planet på väg dit så har jag bott i USA i 5 månader.

 

Lägenhet är också något som det tänkts myyyycket på för min del, så jävla sugen på att komme hem till Sverige sen och köpa mig en lägenhet i stan och inreda snyggt och ljust! drömma kan man ju, men rent realistiskt lär det dröja ytterligare något år innan jag skaffar egen lya.

 

Går runt mycket tankar i huvudet kring att spendera pengar också. Dyrt som skjortan är allt också, här ska vi vara dyra i drift jarrå, det är celinéväskor hit och märkeskläder dit, och det ska vara resor och klockor och listan kan göras lång. Men förvånande nog har jag styrt upp en liten budget, så nu vet jag exakt hur mycket som ska läggas undan varje vecka osv för att jag ska kunna köpa och göra det jag vill. Tråkigt som tusan att läsa om, jag vet, men det är ett jäkla framsteg så det måste bara upp på bloggen! vilken livsändring!

 

 

Jag har upptäckt lite nya sidor av mig själv sen jag kom hit, och med risk för att låta som värsta vimsmajan nu så har jag bland annat kommit underfund med att negativ- och positiv energi är en väldigt stor del av livet! känner man negativ energi så får man samla in utav den positiva för på så sätt väga upp. Jag tror helstarkt på det här med att man ska vara positiv och se det bra i det dåliga. Tycker alla ska sluta lägga så stor fokus på det negativa och leva livet lyckligt istället. Jag har med hjälp av att tänka såhär lärt mig att inte lacka ur fullständigt så fort något inte går som jag vill, eller när något inte är så som jag vill att det ska vara. Istället då för att gå ner i någon mildare grad av depression, som jag för övrigt skulle gjort för 3 månader sen, så samlar jag in positiv energi istället, och gör jag något som får mig att må bra istället, eller tänker på något som får mig att le.

 

Jag skulle verkligen vilja påstå att jag har blivit mycket mognare än vad jag var när jag kom hit. Jag hanterar situationer på ett sätt som till och med kan får mig att bli chockad ibland. Jag är faktiskt imponerad av hur mycket jag har lärt mig, och hur många sidor av mig själv som kommit fram nu. Jag har fått verklighetsuppfattning. Jag måste faktiskt få ge mig själv en klapp på axeln och ge mig själv lite uppmuntran för denna utveckling, haha. Hade aldrig i hela mitt liv trott att jag skulle sitta och skriva det här för ett par veckor sedan, men jag antar att mycket har ändrats på senaste tiden. Barnet inom mig kommer dock alltid att finnas kvar, men det känns ändå som att jag blivit ett par år mognare.

 

Så, alla ni som läser det här just nu - kom ihåg att leva livet lyckligt, med mycket glädje och skratt och plz STAY POSITIVE!

Har ni någon gång klivit ut ur en biosalong och haft den där känslan av tomhet, men samtidigt lycka, kärlek och värme? Den där feelingen man ibland kan få efter att ha sett en fantastisk film? Så känner jag nu. Exakt så. Efter jag sett silver linings playbook. Vilken gripande film, ärligt talat. Jag har alltid varit den känsliga typen, hon som alltid gråter till filmer. Sorgliga som lyckliga. Alltid ska jag lyckas klämma fram en tår eller två. Och på nått sätt har jag alltid haft förmågan att sätta mig in i filmerna jag ser. Jag tar dom till mig. Det är såklart på gott och ont då man hur mycket man än vill, inte kan slänga sig in i bioduken eller tv:skärmen och ändra något som man tycker är fel, eller säga något som man vill ha sagt. Det är det negativa. Det positiva är, med risk för att låta lite väl djup nu, att det ger en ett slags perspektiv på livet. Man lär sig av andras misstag och man kan känna sig lycklig på någon annans bekostnad. Lycklig var exakt vad jag var när jag klev ut från dörrarna på biosalongen idag. Lycklig blandat med tom. Skulle lätt kunna se den 100 gånger om. Så bra var den!

Jag vet inte riktigt hur man kan bli kär i en katt men på nått jäkla vänster har jag lyckats. Så fin misse alltså!

 

 

 

 

 

CONGRATZ JUSTIN! IT'S A BIG DAY TODAY, NOW WE CAN FINALLY BE 19 TOGETHER!