Ibland kommer man till en punkt i livet då man inser att man måste följa sitt hjärta, även om det innebär att man måste ta svåra och hårda beslut. Idag, för bara en halvtimme sen så tog jag ett sånt beslut. Nämligen att åka tillbaka hem till sverige och avbryta mitt år som au pair. Jag har gått runt och grubblat över detta ett tag nu och jag har dagligen krigat med mina egna tankar. Men sen kom jag till just den där punkten. Det blev inte som jag hade tänkt mig, men det är okej, iallafall så tycker jag det. Jag kom hit till USA med inställningen att stanna ett år. Jag kom hit och trodde att jag visste vad kärlek var, men jag hade ingen aning. Den här resan har gett mig mycket, den har dels fått mig att inse hur mycket kärlek jag har har till mina nära och kära hemma i sverige. Har fått en helt annan inblick i saker och ting. Jag har fyllt bagaget med så mycket sen jag kom hit. Har kämpat mig igenom dagar, känt mig ensam och helt tom. Jag har stått helt ensam på en flygplats i ett främmande land och fått klara mig själv. Jag har fått ta ansvar över mina egna beslut, jag har varit tvungen att fatta beslut på egen hand och stå på egna ben - och det har gjort mig starkare. Men främst av allt så har jag tagit ansvar över två små liv. Två personer som har kommit att betyda så mycket för mig, och jag för dom. Med det sagt så tror jag att jag bevisat för mig själv att det här äventyret som jag har gjort inte kommer sluta här bara för att jag åker hem. Jag kommer alltid bära med mig allt jag har fått sett och upplevt här. Och jag ser det inte som ett misslyckande. Absolut inte. Jag har slängt mig ut i något helt okänt, åkt iväg till ett land där jag inte känner någon, för att sedan börja ett liv jag inte känner till. Jag vågade men någonstans på vägen så kändes det inte rätt i hjärtat. Det kändes inte rätt att stanna kvar här när min morfar bara blir sjukare och sjukare hemma. För at the end of the day, det är familj, nära och kära, som betyder allra mest för mig. San Francisco finns kvar, so does USA, men dom man älskar där hemma kanske inte finns så länge till - därför vill jag ta vara på det. Att kunna följa sitt hjärta tror jag är det största priset av allt, att lyssna till sig själv och ta val som kanske inte alltid är så roliga och enkla att ta. Jag hade ingen aning om hur utvägen skulle bli imorse när jag vaknade och visste att "ikväll ska jag berätta för dom att jag gjort mitt val" - jag hade ingen aning. Men mina värdföräldrar var förstående, och väldigt coola med mitt beslut. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var rädd och nervös innan jag sa just dom där orden "jag har bestämt mig för att åka hem" - det var helt enkelt med hjärtat i halsgropen som jag tog mina steg ner för trappan för att ta det här samtalet med dom. Det känns så rätt dock. Det känns tufft att säga hej då till alla, till stället och till livet jag haft här, men framförallt så kommer det skära i hjärtat att säga hej då till barnen. Jag har spenderat drygt 5 månader med dom nu. Det har varit bara barnen och jag 45 timmar i veckan i nästan 5 månader.

 

Den 21a är min sista arbetsdag, dagen då jag åker till LA. Så om 16 dagar lämnar jag San Francisco för den här gången - men tro mig, jag kommer komma tillbaka! Jag pratade med en tjej som heter Sandra, som kom hit till USA samma dag som mig, och hon sa att "det är värre att svika sig själv än att svika andra" och jag kunde inte hålla med mer! även fast det här var ett samtal som inte ligger på topp tio bland samtal jag haft i mitt liv så insåg jag just det, att jag inte kan strunta i mig själv. Jag visste att det här skulle sätta min värdfamilj i skiten, och jag visste att dom skulle bli besvikna, men jag var tvungen att göra det som kändes rätt. För, in the end, who's gonna be there? - you!

 

Jag är så lättad just nu, lättad över att bara få släppa ut allt som funnits inom mig och grott. Känns så befriande att veta att jag kommer att få säga till min morfar hur mycket jag älskar honom, att få spendera dagarna med honom så som vi brukade - innan det faktiskt är försent. Jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv om jag inte åkte hem nu. Jag hade aldrig kunnat leva med det. Det var inte rätt tid för mig att göra det här, och det tog ett tag för mig att inse det. Men desto mer ska jag njuta av det jag har hemma!

 

Nu har det tagit mig en timme att skriva det här inlägget. Har försökt att hitta de rätta orden till känslorna jag känner. Men jag måste bara få säga det igen - att det här valet känns hundra procent rätt, och i början av Juli kommer jag att få krama om min familj, min morfar, min farmor och mina vänner igen - på svensk mark.